Vardagligt

Bara ett och ett halvt år senare…

Blogg-comeback var det ja. Ha! Gick väl inte riktigt som planerat. Men skam den som ger sig eller? Har ju hänt en del sedan sist så att säga. Om sisådär två-tre veckor blir jag tvåbarnsmamma! A har hunnit med att vara hjärtsjuk (och blivit friskförklarad!), Ella har fått två nya kusiner och deras mammor har gift sig. Vår katt Stumpan gick tyvärr bort i höstas och min mamma har utökat sin familj med två nya kissar.

Ja det hinner hända en del på ett och ett halvt år, kan en ju säga. Och då har jag med min gravid-hjärna säkert glömt av massa viktigt när jag sitter här mitt i natten och försöker återuppliva bloggen, fast jag borde sova för att Ella garanterat kommer vecka mig halv sju i morgon bitti och jag under dagen ska orka städa lägenheten inför lite kalas på söndag. Jag fyller nämligen, tydligen, trettiofem då. Så kan det gå.

Det obligatoriska alla är sjuka i Februari-inlägget

Jag kallar detta foto Stilleben i Mänsklig Ömklighet, eller Vabbruari strikes again. Fast det där sista skulle vara en lögn, för vi har inte behövt vabba för Ella (än, ta i trä). Hon har bara den där evigt snoriga näsan som nästan alla barn i den åldern tydligen har konstant mellan November och Mars.

eller Vabbruari Strickes Again

Jag är däremot inne på min tredje vecka med en förkylning som inte vill varken bryta ut fullständigt eller ge upp. Det började med en helg där jag inte kunde svälja utan att vilja dö. Ja så ont gjorde det, men efter några dagar lättade det upp lite. Sedan dess går jag runt med vad som känns som ett äpple i halsen. Eller något. Något irriterande som inte vill försvinna och som gör att både äta och dricka är lagom roligt. I måndags ramlade sjukdomen även över A som nu är sjukskriven från jobbet. Blev dålig på sin födelsedag dessutom, stackarn! Nu väntar jag bara på att snuvan hos Ella ska utvecklas till en slemfest så har vi alla lyckats med att pricka in Februari, årets sjukaste månad. Hon har mindre än en vecka på sig, the count down is on.