Personligt, Skapligt

Jag har de senaste åren haft ett skav i mig, en vilja, ett behov, av att uppleva och skapa. Låter mer högtravande än vad jag egentligen menar tror jag. Med uppleva menar jag nog utvecklas, mentalt, kreativt. Se, läsa, besöka, lära mig… uppleva. Största punkten där är nog läsa. Jag vill läsa allt. Problemet är tid, energi och en känsla jag inte blir av med. En känsla av dimmighet, som inte vill släppa. Och som inte släpper in något på djupet. Det är som att min hjärna är inlindad i ett lager av det där luddet som fastnar i filtret på tvättmaskinen, och det förhindrar mig att på riktigt förstå och ta in någonting. En slags dumhet som gör att jag helst undviker att ens försöka. Istället utökar jag fördumningen med att titta på samma tv-serier om och om igen. Tryggt, familjärt och totalt icke-utmanande. Eller totalt substanslösa youtube-vloggar som ger absolut ingenting.

Skapandet handlar så klart om mitt skrivande, men det är bara del av det. Jag vill fota igen och filma, speciellt barnen, men även övrigt. Och av någon underlig anledning, även om jag vet att jag egentligen inte har någon konstnärlig ådra i mig överhuvudtaget, vill jag försöka måla. Inte något specifikt, bara liksom testa färger och former. Strunta i regler, stänga av hjärnan och bara leka. Låter kanske lite dumt men det är vad det där. En vilja, ett behov av att skapa, göra, uttrycka mig.

Men så kommer mitt andra problem. Även om det finns en vilja eller ett behov av att kreativt uttrycka sig, betyder ju inte det automatiskt att det finns talang. Jag vet t.ex. att jag inte kan måla. Inte enligt konstens alla regler. Betyder det att jag borde låta bli? Skulle gissa att vissa säger nej, och vissa andra ja. Ord och skrivande har jag alltid behärskat, men att behärska är inte samma som att skriva bra. Foto och film kräver så mycket teknisk kunskap och på grund av den där luddet jag skrev om tidigare orkar jag inte sätta mig in i allt. Vill bara gå på känsla. Magkänsla. Nu när jag tänkte börja skriva mer här på bloggen hämmas jag också av att det är så mycket tekniskt med wordpress, webhotell osv som ändrats, utvecklats eller rent av glömts av under de här åren jag på något sätt tappat bort.

Men det fortsätter att skava och gnaga i mig. Känslan försvinner inte. Jag vill kunna, orka, hinna. Vill förstå, vill ha talang. Jag har nog alltid inbillat mig att jag är en mer kreativ person än jag egentligen är. För att jag VILL vara det.

Personligt, Skapligt

Is this thing on…?

Skriver folk blogg nu för tiden? Eller är det bara drivna karriärsmänniskor som hoppas kunna livnära sig på en blogg med sponsrat innehåll eller varit med i typ Paradise Hotel och vill bli kändis ”personlighet” som hoppas få uppgradera till Let’s Dance nästa säsong? Eller kanske bara de som törstar efter uppmärksamhet? Är det lite töntigt numer? Jag vet inte. Jag har inte riktigt hängt med. Idag känns det som om många istället börjar värdera att inte finnas på nätet. Att inte ha Facebook eller Instagram är coolt, lite hipster att vara off the grid? Själv har jag ignorerat bloggen i massa år. Inte för att vara cool utan för att jag inte hunnit, kunnat, vågat skriva även om viljan ibland, ganska ofta, ramlat över mig. Vet egentligen inte vad exakt det är som håller mig tillbaka? Vem som läser? Vet inte ens om någon skulle läsa. Vad de i så fall skulle tycka? Skulle de över huvudlaget ha en åsikt? Ja, den rädslan och oron har jag nämnt förr här. Även om det nu inte finns kvar. Jag rensade allt. Blankt blad.

Blanka blad har alltid skrämt mig lite. Att börja på något (eller börja om i detta fallet). Tänk om det blir fel, redan från start? Det är nog därför jag har massor av tomma anteckningsböcker liggandes här hemma. Köpta med intentionen att jag ska skriva, men sedan lagda på hög för att jag inte kan komma mig för att ”förstöra” dem med mina spretiga ord.

Men here it goes. Nu skriver jag mina spretiga ord. Oavsett vem som läser. Oavsett vad de tycker. Oavsett om ingen läser. Oavsett om det numer är töntigt med blogg. Oavsett om det blir fel.