Deppigt

Fina, galna, keltokiga, charmtroll. Min första bebis. Du kom in i mitt liv under den mest turbulenta hösten någonsin. Du och din syster var under många år de som när jag mådde som sämst ändå till slut tvingade mig upp ur sängen. Ni behövde ju mat, och ni hade inte valt att hamna hos mig. Jag hade valt att ta hand om er, det var min uppgift.

Du var en brun pälsboll utan svans, din syster föddes som trotsig tonåring. Medan hon undvek all form av kel och gos, bodde du i mitt knä, sov i mitt armveck och mös i min urringning. Aldrig längre än en armlängd bort, inte ens när jag gick på toa.

När ni flyttade in under mormors trapp den där hösten var du så liten att vi inte trodde du skulle överleva. Det gjorde du, men du var alltid liten och förblev Lilla. Du älskade alla och jag skulle nog vilja påstå att alla älskade dig, även de som egentligen inte gillade katter alls. Du attackcharmade helt enkelt alla.

Det är snart 15 år sedan. Nu sitter vi här, en sista kväll. Du i mitt knä. Och det är dags att säga farväl. Du är gammal, och mår inte bra. Det är dags att släppa taget. Åh vad jag har älskat dig katt, och vad jag kommer sakna dig. Jag skriver som om du skulle kunna läsa, så dumt egentligen. Jag vill bara säga tack, och sov så gott. Men jag sitter nog kvar här en stund till, trots att klockan redan är alldeles för mycket.

Inte ännu, inte än. Bara en stund till.