Barnsligt, Lyckligt

92 dagar, 13 veckor, 3 månader.

(skrivet 2/1 2019)

För ganska precis åtta år sedan satt jag och skrev ett sånt här brev till din storasyster. Då var klockan förmodligen mitt i natten och hon låg klarvaken i sin älskade babysitter och försökte desperat få fatt i någon av leksakerna som hängde från lekbågen ovanför henne. Hon hade inte riktigt lärt sig hur hon skulle använda sina händer och armar ännu och det frustrerade henne till tusen. Nu ligger du intill mig i soffan och snusar (eller rättare sagt snarkar) så gott. Älskade efterlängtade unge. Du var en överraskning, men en överraskning vi längtat efter i så många år. Vi hade nog egentligen gett upp att hoppas att du skulle komma. Men så mitt i kaoset när pappa var sjuk började jag må konstigt och äta underligt, och även om varken jag eller pappa fattade att jag var gravid hade både mormor och moster gissat det långt innan vi visste. Men som en liten födelsedagspresent till pappa fick vi veta att du fanns i min mage.

Att vara gravid under den varmaste sommaren i mannaminne är ingenting jag rekommenderar, men när hösten äntligen kom och graderna sjönk till mer behagligare nivåer längtade jag bara mer och mer efter att du skulle komma. Och när du kom, gick det fort. Så fort att jag ärligt talat inte minns stora delar av förlossningen. Pappa påstår att barnmorskorna stängde av lustgasen, men jag vet inte om jag tror på det. Allt är en suddig röra den där sista halvtimmen när det blev skarpt läge.

Det finns ett foto på oss från när du bara är någon timme gammal och ligger i min famn, insvept i handduken från förlossningen med lite blod fortfarande i håret och pannan. Du tittar upp på mig med klara ögon och fundersam min och det ser ut lite som om du frågar vem är du? Och vad gör jag här?

Vår lilla Snorkfröken, du snorkar och knorrar, snarkar och snusar. Du myser in ditt lilla huvud mot mitt bröst när du ska somna. Sova vill du göra så lite som möjligt och då aldrig på rygg utan bara på sidan, till min stora förtvivlan. Har du aldrig hört talas om PSD, mitt älskade hjärta?

Du älskar att ligga på skötbordet och sprattla med benen. Trots att du var ytterst tveksam första gången älskar du numer även att bada! När vi tar upp dig blir du dock väldigt kränkt och gråter argt. Ser så fram emot första gången vi kan åka och bada i badhuset hela familjen, för jag gissar att du skulle älska det!

Du hatar att ligga ner, du gör omedelbart ostbågen, upp med huvudet upp med benen. Dina magmuskler kommer bli så starka! Du är livrädd att riskera att somna och missa någonting. Ett annat irritationsmoment är all hicka, åh vad du hickar stackare, hela kroppen liksom skakar. Till skillnad från din syster som älskade att ligga i sin babysitter vill du helst vara i våra armar mest hela tiden.

Första leendet fick storasyster som present på sin födelsedag. När vi sjungit och gett henne frukost på sängen och Ella skulle säga godmorgon till dig gav du henne ett stort leende till svar, som om du kände på dig att det var hennes speciella dag och ville bidra på ditt egna lilla sätt.

Detta är mitt första lilla brev till dig, jag skrev fyra stycken till din syster, ett var tredje månad hennes första år i livet. Tänkte försöka göra samma till dig. Redan nu tycker hon det är fint att kunna läsa vad jag skrev för alla de där år sen. Förhoppningsvis kommer du uppskatta dem också. För mig är det för att minnas så mycket jag kan av när ni var så små. För er hoppas jag det kan ge en liten inblick i hur livet var innan ni själva kunde minnas. Men framför allt handlar det om hur mycket jag älskar er. 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.