Övrigt

Hur har du redan funnits hos oss i ett halvår? Jag är klyshig som alltid, men det går för fort. Just de här månaderna som gått är inte mammas favoriter, januari, februari, mars. Jag ramlar ganska ofta ner i ett hål, som ofta känns mer som en avgrund än ett hål. Men dessa månader med dig känns hålet inte lika djupt. Precis som när din syster precis kommit mår jag bättre i bebisbubblan. Ni ger mig kraft, (plus sömnbrist och bajsblöjor).

Min favoritstund på dagen med dig är vid nattning, när du ätit dig mätt och sitter i mitt knä lutad mot mig, med huvudet mot mitt bröst. Sömnig och gosig, du stryker dina händer över min arm. Dina varma, mjuka handflator. Vi sitter alltid så en stund efter du ammat, innan jag bäddar ner dig i din säng. Ofta somnar du så medan jag sitter och andas in dig, snusar ditt huvud.

Du har gått från att vara en ganska spinkig liten sak, till en riktig klump med michelin-lår. Du avskyr fortfarande att sova och att ligga ner. Så att ligga på golvet, att prova rulla runt, eller kanske t.o.m. försöka krypa lite är inte på kartan ännu. Det räcker med ett par minuter på golvet, eller i babygymmet så skriker du argt och vill komma upp. Därimot är du otroligt stark i benen och ryggen, och sitter nästan helt utan assistans i soffan bredvid oss och leker. Favoritleksakerna just nu är en speldosa i form av en mjukisuggla med bitring som du fick av din mormor och moster på min baby shower, en skallra du fick av storasyster i julklapp och en petflaska med makaroner i. Eller närmaste mobil eller kontroll.

Dina första försök med mat var intressanta. I flera veckor var du helt ointresserad, vägrade i stort sätt öppna munnen för det mesta. Om det kom mot dig på sked vill säga. Hade vi något på ett finger tog du glatt emot det, underligt nog. Men så för ett par veckor sedan vände det totalt. Nu är du så otålig vid middagen, sitter nästan och skakar i din stol när vi rör i din lilla skål. Benen viftar frenetiskt medan du väntar på att få smaka. Och än så länge provar du glatt allt. Allt utom gröt. Där tar det tvärstopp.

Dagen innan du fyllde 6 månader kände vi dina första vassa små tänder för första gången. Precis som med ditt första leende fick din syster även dig att skratta riktigt för första gången. Du skiner alltid upp när du ser henne och hon busar och försöker få dig att skratta hela tiden. Ni är så fina tillsammans så mitt hjärta ibland känns som att det ska spricka.

Barnsligt, Lyckligt

(skrivet 2/1 2019)

För ganska precis åtta år sedan satt jag och skrev ett sånt här brev till din storasyster. Då var klockan förmodligen mitt i natten och hon låg klarvaken i sin älskade babysitter och försökte desperat få fatt i någon av leksakerna som hängde från lekbågen ovanför henne. Hon hade inte riktigt lärt sig hur hon skulle använda sina händer och armar ännu och det frustrerade henne till tusen. Nu ligger du intill mig i soffan och snusar (eller rättare sagt snarkar) så gott. Älskade efterlängtade unge. Du var en överraskning, men en överraskning vi längtat efter i så många år. Vi hade nog egentligen gett upp att hoppas att du skulle komma. Men så mitt i kaoset när pappa var sjuk började jag må konstigt och äta underligt, och även om varken jag eller pappa fattade att jag var gravid hade både mormor och moster gissat det långt innan vi visste. Men som en liten födelsedagspresent till pappa fick vi veta att du fanns i min mage.

Att vara gravid under den varmaste sommaren i mannaminne är ingenting jag rekommenderar, men när hösten äntligen kom och graderna sjönk till mer behagligare nivåer längtade jag bara mer och mer efter att du skulle komma. Och när du kom, gick det fort. Så fort att jag ärligt talat inte minns stora delar av förlossningen. Pappa påstår att barnmorskorna stängde av lustgasen, men jag vet inte om jag tror på det. Allt är en suddig röra den där sista halvtimmen när det blev skarpt läge.

Det finns ett foto på oss från när du bara är någon timme gammal och ligger i min famn, insvept i handduken från förlossningen med lite blod fortfarande i håret och pannan. Du tittar upp på mig med klara ögon och fundersam min och det ser ut lite som om du frågar vem är du? Och vad gör jag här?

Vår lilla Snorkfröken, du snorkar och knorrar, snarkar och snusar. Du myser in ditt lilla huvud mot mitt bröst när du ska somna. Sova vill du göra så lite som möjligt och då aldrig på rygg utan bara på sidan, till min stora förtvivlan. Har du aldrig hört talas om PSD, mitt älskade hjärta?

Du älskar att ligga på skötbordet och sprattla med benen. Trots att du var ytterst tveksam första gången älskar du numer även att bada! När vi tar upp dig blir du dock väldigt kränkt och gråter argt. Ser så fram emot första gången vi kan åka och bada i badhuset hela familjen, för jag gissar att du skulle älska det!

Du hatar att ligga ner, du gör omedelbart ostbågen, upp med huvudet upp med benen. Dina magmuskler kommer bli så starka! Du är livrädd att riskera att somna och missa någonting. Ett annat irritationsmoment är all hicka, åh vad du hickar stackare, hela kroppen liksom skakar. Till skillnad från din syster som älskade att ligga i sin babysitter vill du helst vara i våra armar mest hela tiden.

Första leendet fick storasyster som present på sin födelsedag. När vi sjungit och gett henne frukost på sängen och Ella skulle säga godmorgon till dig gav du henne ett stort leende till svar, som om du kände på dig att det var hennes speciella dag och ville bidra på ditt egna lilla sätt.

Detta är mitt första lilla brev till dig, jag skrev fyra stycken till din syster, ett var tredje månad hennes första år i livet. Tänkte försöka göra samma till dig. Redan nu tycker hon det är fint att kunna läsa vad jag skrev för alla de där år sen. Förhoppningsvis kommer du uppskatta dem också. För mig är det för att minnas så mycket jag kan av när ni var så små. För er hoppas jag det kan ge en liten inblick i hur livet var innan ni själva kunde minnas. Men framför allt handlar det om hur mycket jag älskar er. 

Deppigt

Fina, galna, keltokiga, charmtroll. Min första bebis. Du kom in i mitt liv under den mest turbulenta hösten någonsin. Du och din syster var under många år de som när jag mådde som sämst ändå till slut tvingade mig upp ur sängen. Ni behövde ju mat, och ni hade inte valt att hamna hos mig. Jag hade valt att ta hand om er, det var min uppgift.

Du var en brun pälsboll utan svans, din syster föddes som trotsig tonåring. Medan hon undvek all form av kel och gos, bodde du i mitt knä, sov i mitt armveck och mös i min urringning. Aldrig längre än en armlängd bort, inte ens när jag gick på toa.

När ni flyttade in under mormors trapp den där hösten var du så liten att vi inte trodde du skulle överleva. Det gjorde du, men du var alltid liten och förblev Lilla. Du älskade alla och jag skulle nog vilja påstå att alla älskade dig, även de som egentligen inte gillade katter alls. Du attackcharmade helt enkelt alla.

Det är snart 15 år sedan. Nu sitter vi här, en sista kväll. Du i mitt knä. Och det är dags att säga farväl. Du är gammal, och mår inte bra. Det är dags att släppa taget. Åh vad jag har älskat dig katt, och vad jag kommer sakna dig. Jag skriver som om du skulle kunna läsa, så dumt egentligen. Jag vill bara säga tack, och sov så gott. Men jag sitter nog kvar här en stund till, trots att klockan redan är alldeles för mycket.

Inte ännu, inte än. Bara en stund till.

Personligt, Skapligt

Jag har de senaste åren haft ett skav i mig, en vilja, ett behov, av att uppleva och skapa. Låter mer högtravande än vad jag egentligen menar tror jag. Med uppleva menar jag nog utvecklas, mentalt, kreativt. Se, läsa, besöka, lära mig… uppleva. Största punkten där är nog läsa. Jag vill läsa allt. Problemet är tid, energi och en känsla jag inte blir av med. En känsla av dimmighet, som inte vill släppa. Och som inte släpper in något på djupet. Det är som att min hjärna är inlindad i ett lager av det där luddet som fastnar i filtret på tvättmaskinen, och det förhindrar mig att på riktigt förstå och ta in någonting. En slags dumhet som gör att jag helst undviker att ens försöka. Istället utökar jag fördumningen med att titta på samma tv-serier om och om igen. Tryggt, familjärt och totalt icke-utmanande. Eller totalt substanslösa youtube-vloggar som ger absolut ingenting.

Skapandet handlar så klart om mitt skrivande, men det är bara del av det. Jag vill fota igen och filma, speciellt barnen, men även övrigt. Och av någon underlig anledning, även om jag vet att jag egentligen inte har någon konstnärlig ådra i mig överhuvudtaget, vill jag försöka måla. Inte något specifikt, bara liksom testa färger och former. Strunta i regler, stänga av hjärnan och bara leka. Låter kanske lite dumt men det är vad det där. En vilja, ett behov av att skapa, göra, uttrycka mig.

Men så kommer mitt andra problem. Även om det finns en vilja eller ett behov av att kreativt uttrycka sig, betyder ju inte det automatiskt att det finns talang. Jag vet t.ex. att jag inte kan måla. Inte enligt konstens alla regler. Betyder det att jag borde låta bli? Skulle gissa att vissa säger nej, och vissa andra ja. Ord och skrivande har jag alltid behärskat, men att behärska är inte samma som att skriva bra. Foto och film kräver så mycket teknisk kunskap och på grund av den där luddet jag skrev om tidigare orkar jag inte sätta mig in i allt. Vill bara gå på känsla. Magkänsla. Nu när jag tänkte börja skriva mer här på bloggen hämmas jag också av att det är så mycket tekniskt med wordpress, webhotell osv som ändrats, utvecklats eller rent av glömts av under de här åren jag på något sätt tappat bort.

Men det fortsätter att skava och gnaga i mig. Känslan försvinner inte. Jag vill kunna, orka, hinna. Vill förstå, vill ha talang. Jag har nog alltid inbillat mig att jag är en mer kreativ person än jag egentligen är. För att jag VILL vara det.

Personligt, Skapligt

Is this thing on…?

Skriver folk blogg nu för tiden? Eller är det bara drivna karriärsmänniskor som hoppas kunna livnära sig på en blogg med sponsrat innehåll eller varit med i typ Paradise Hotel och vill bli kändis ”personlighet” som hoppas få uppgradera till Let’s Dance nästa säsong? Eller kanske bara de som törstar efter uppmärksamhet? Är det lite töntigt numer? Jag vet inte. Jag har inte riktigt hängt med. Idag känns det som om många istället börjar värdera att inte finnas på nätet. Att inte ha Facebook eller Instagram är coolt, lite hipster att vara off the grid? Själv har jag ignorerat bloggen i massa år. Inte för att vara cool utan för att jag inte hunnit, kunnat, vågat skriva även om viljan ibland, ganska ofta, ramlat över mig. Vet egentligen inte vad exakt det är som håller mig tillbaka? Vem som läser? Vet inte ens om någon skulle läsa. Vad de i så fall skulle tycka? Skulle de över huvudlaget ha en åsikt? Ja, den rädslan och oron har jag nämnt förr här. Även om det nu inte finns kvar. Jag rensade allt. Blankt blad.

Blanka blad har alltid skrämt mig lite. Att börja på något (eller börja om i detta fallet). Tänk om det blir fel, redan från start? Det är nog därför jag har massor av tomma anteckningsböcker liggandes här hemma. Köpta med intentionen att jag ska skriva, men sedan lagda på hög för att jag inte kan komma mig för att ”förstöra” dem med mina spretiga ord.

Men here it goes. Nu skriver jag mina spretiga ord. Oavsett vem som läser. Oavsett vad de tycker. Oavsett om ingen läser. Oavsett om det numer är töntigt med blogg. Oavsett om det blir fel.