Sista mars

”Jag kommer nog aldrig kunna beskriva hur jag känner för Januari, februari och mars. Det är som om ett grått, fuktigt, tungt, klibbigt, grötigt täcke slängs över mig där någonstans efter jul/nyår. Och jag hittar inte ut… Förlåt. Till er jag verkar undvika, dra mig undan ifrån. Det är inte vad jag vill. Det är liksom bara vad jag instinktivt gör. Förlåt, till Andreas och Ella. För att jag liksom drar med mig er in. Nu längtar jag desperat efter lite ljus, lite färg, lite värme, lite vår.”

Detta skrev jag på Instagram för några veckor sedan. Idag är det sista mars. Hittar inte ut ännu. Känner mig väldigt isolerad. Ensam. Jag känner att jag mest irriterar de runtomkring mig för att jag fastnar i detta och inte kan ta mig ut. Som att jag mest överdriver, är lat och barnslig.

En månad senare…

Ja, den blogg-comebacken kom av sig lite. Det var ju oväntat. Eller inte. Nej, jag kommer nog alltid vara en sporadisk bloggare. Någon gång har jag väl under de 15+ åren jag bloggat(!) till och från, funderat på om jag skulle försöka göra något av bloggen. Satsa mer seriöst. Försöka locka fler läsare och så där. Men det skulle aldrig ha funkat av den enkla anledningen att jag aldrig varit konsekvent med mitt bloggande. Aldrig följt ett schema, aldrig haft en plan. Eller för den delen ”hittat min egen nisch” som en ju tydligen ska göra enligt alla del där artiklarna och inläggen om ”10 tips hur du får din blogg att växa”. Jag har skrivit om det jag velat skriva om, när jag velat skriva det, istället för att tvinga fram ”innehåll” för att en ju ”helst ska skriva 2 till 3 inlägg i veckan”.

Jag har väl aldrig riktigt fattat det där med att göra sin blogg till business. Mitt skrivande är kanske för personligt för att kunna se det så. Inte för att jag genom åren varit jätteöppen eller personlig, men jag har inte tvingat mig att skriva något när jag inte känner mig inspirerad eller känner att jag inte har något att säga. Den andra delen av det som hindrat mig är väl att jag inser att egentligen är inte mitt liv intressant nog för att få fodder till en populär blogg med många följare. För om jag nu skulle försöka hitta min nisch skulle jag nog sedan jag fick Ella hamna i ”mammablogg”-kategorin. Finns många andra kategorier jag skulle vilja leka lite i också, men jag flyter liksom på ytan av dem istället för att djupdyka i en specifik. Vilket ju är tanken att en ska göra för att uppfylla ”hitta din nisch”-kravet.

Tredje anledningen till varför min blogg inte skulle blivit någon storblogg är kanske helt enkelt brist på talang? Min blogg och min skrivande är nog ganska torrt och tråkigt ofta. Återkommer alltid till den där rädslan som håller mig tillbaka. Stramar åt och boxar in mig. Vilka som läser, vad de ska tycka och tänka. Sånt jag borde och måste släppa om jag ska kunna skriva ärligt och med känsla. Nu när jag rensat och börjat om här har jag inte berättat för någon att jag tänkt skriva här igen. Hittar någon hit så okej… men jag vet inte om jag kommer ”göra reklam”. I alla fall inte i början. Om någon hittat hit, säg gärna hej.

Det obligatoriska alla är sjuka i Februari-inlägget

Jag kallar detta foto Stilleben i Mänsklig Ömklighet, eller Vabbruari strikes again. Fast det där sista skulle vara en lögn, för vi har inte behövt vabba för Ella (än, ta i trä). Hon har bara den där evigt snoriga näsan som nästan alla barn i den åldern tydligen har konstant mellan November och Mars.

eller Vabbruari Strickes Again

Jag är däremot inne på min tredje vecka med en förkylning som inte vill varken bryta ut fullständigt eller ge upp. Det började med en helg där jag inte kunde svälja utan att vilja dö. Ja så ont gjorde det, men efter några dagar lättade det upp lite. Sedan dess går jag runt med vad som känns som ett äpple i halsen. Eller något. Något irriterande som inte vill försvinna och som gör att både äta och dricka är lagom roligt. I måndags ramlade sjukdomen även över A som nu är sjukskriven från jobbet. Blev dålig på sin födelsedag dessutom, stackarn! Nu väntar jag bara på att snuvan hos Ella ska utvecklas till en slemfest så har vi alla lyckats med att pricka in Februari, årets sjukaste månad. Hon har mindre än en vecka på sig, the count down is on.

Is this thing on…?

Skriver folk blogg nu för tiden? Eller är det bara drivna karriärsmänniskor som hoppas kunna livnära sig på en blogg med sponsrat innehåll eller som göra sig till en ”personlighet”? Eller kanske bara de som törstar efter uppmärksamhet? Är det kanske lite töntigt numer? Jag vet inte. Jag har inte riktigt hängt med. Idag känns det som om de flesta istället börjar värdera att inte finnas på nätet. Att inte ha Facebook eller Instagram är coolt, lite hipster att vara off the grid? Själv har jag ju ignorerat bloggen i över tre år. Inte hunnit, kunnat, vågat skriva även om viljan ibland, ganska ofta, ramlat över mig. Vet inte ens vad det är som håller mig tillbaka? Vem som läser? Vet inte ens om någon ens skulle läsa. Vad de i så fall skulle tycka? Ja, det har jag nämnt förr här. Även om det nu inte finns kvar. Jag rensade allt. Blankt blad.

Blanka blad har alltid skrämt mig lite. Att börja på något (eller börja om i detta fallet). Tänk om det blir fel, redan från start? Det är nog därför jag har massor av tomma anteckningsböcker liggandes här hemma. Köpta med tanken att jag ska skriva, men sedan lagda på hög för att jag inte kan komma mig för att ”förstöra” dem med mina spretiga ord.

Men here it goes. Nu skriver jag mina spretiga ord. Oavsett vem som läser. Oavsett vad de tycker. Oavsett om ingen läser. Oavsett om det numer är töntigt med blogg. Oavsett om det blir fel.