Så ja, nu var det nästan klart. Efter att ha försökt använda 4 olika teman och pilla i koden och med det grafiska så är jag nästan framme. Det är tillbaka till att vara mer mig efter förra temat som var väldigt lite mig egentligen, varken i färgerna eller i upplägget var det mig. Detta är tillbaka till enkelt, två-kolumnigt och mina färger. (Men jag älskade fortfarande förra temat även om det inte var mig, teckningen av Ella var underbar!)

Jag har några problem kvar, vissa widgets kommer inte riktigt överens med mig, eller det nya temat. Vet inte riktigt vad problemet är men det får bli ett senare problem. Det är Flickr som strular (använder Ultimate Photo Widget) när jag lägger till den i sidebaren lägger den till massa luft mellan den och nästa widget (alltså massa massa luft, det ser inte klokt ut!) och jag blir bara matt när jag försöker pilla med det för jag fattar verkligen inte vad problemet är. Någon vänlig mer css/widget/kod-kunnig person som vill försöka hjälpa mig skulle jag bli jätteglad!

Vill egentligen hitta på mer med sidebaren också, lite annan presentationstext, ett annat foto kanske och ja… fylla ut liksom. Men som sagt, det för bli en annan gång. Nu ska jag sova. Min morgon i morn med Ella eftersom Andreas jobbar natt och sen vid 2 ska vi iväg på kusinkalas, Emilia fyller 4!

Ok, gonatt.

Det finns faktiskt en jättejättebra anledning till varför jag är tyst. Har ju som vanligt tröttnat på hur det ser ut här och försöker knåpa ihop något nytt. Men det går inge bra. Vanligtvis tar det ett tag men till slut lossnar det, (but by then är jag så trött på allt vad bloggen heter så då blir det tyst pga av det och lagom tills att jag blir sugen på att blogga igen så har jag tröttnat på hur det ser ut och vill göra om igen. Sen tänker jag varje gång jag tänker DET vill jag blogga ”nej jag väntar till jag gjort om” och så blir det inte ett jävla dugg skrivet) men den här gången är det som att simma i sirap. Jag vet ungefär hur jag vill att det ska se ut, men kan inte för heliga helvete få till det i koden. Och jag har ändra fram och tillbaka mellan teman för att se vilken kod som skulle vara enklast att jobba med och i varje hittar jag något som liksom inte funkar. GAH. Frustration på högsta nivå.

Idag är det tre år sedan det blev vi. Allt gick så fort när vi träffades. Trots att vi själva sa att vi tar det lugnt. Låter det växa naturligt, ingen stress. Men det var väl det som hände, bara det att det naturliga växte snabbare än vi räknat med. Jag tror att de flesta runt om oss tyckte att vi nog kastade oss in i det lite väl snabbt? Inte av annat än välmening, bara omtanke för oss och våra hjärtan. Men saken var ju den att våra hjärtan visste redan. Visste det de eller vi själva inte visste ännu. Att det skulle vara VI. Vi två.

Så länge var jag ensam, så många år. Då var jag övertygad om att jag skulle förbli det. Så där singelbitter som man var. Men jag väntade bara. På dig. Idag är det en fin tanke. Att all den tiden jag spenderade ensam då, var bara en lång väntan. Att, om man nu ska tro på ödet eller liknande, hade bestämt att vi skulle hitta varandra, bara inte ännu. Men där och då, mitt i det som jag då kände var som en evig ensamhet var det inte lika fint. Och det fanns så många mörka stunder.

Jag hade mitt sätt att fly bort från dem. Mina böcker. Jag kunde ligga i timmar och försvinna bort i andra världar som målades upp framför mitt inre. Och en av världarna jag alltid återvände till var den magiska, alla var väl magiska på sitt sätt, men denna var den enda riktigt magiska. Harry Potters värld. Mitt i min väntan på dig levde jag mig in i trollkonst, drakar och äventyr . Sen kom du. Och jag har aldrig riktigt återvänt. Tills nu.

Ikväll, jag satt med Ella i mitt knä och hon drack sin kvällsvälling, då började du läsa. Några sidor ur Harry Potter och de vises sten högt för henne (och mig). Och även om vi pratat om att göra det i några veckor nu vällde känslorna bara fram. Cirkeln slöts. Det började med vi två för tre år sedan. Nu är det vi tre. Det är min värld nu. Och Harry Potter får vara med på ett hörn i den.

Efter massa otur och lite strul (först var jag sjuk, sen hon sjukskriven i några veckor) kom jag äntligen iväg till psykologen igen idag. Åh hon är så bra. Hon ”lider” av en slump också av Hypotyreos och förstår mig därför på en helt annan nivå än jag någonsin känt med någon av alla de samtalskontakter jag haft genom åren. Nackdelen är ju nu då att hon slutar på den mottagningen jag går till i nästa vecka. Vi har ett möte till som avslutning och sen… vet jag inte. Valen jag har är väl att gå kvar hos den som tar över på mottagningen, att leta annan samtalskontakt (vilket kanske är enda lösningen som finns eftersom detta är en bvc-kopplad mottagning och hanterar föräldrarollsproblematik, vilket inte är det jag behöver jobba med) eller att fortsätta gå hos denna tjejen jag tycker om – men på hennes privata mottagning, på egen bekostnad.

Det är väl inte den roligaste situationen. Hade nästan hellre sett att hon varit ”dålig” så att det inte kändes som en sån stor förlust. Jag tror verkligen att om vi hade fått den tid vi behövde och slapp bvc-kopplingen (som begränsar det man egentligen kan göra) så hade hon verkligen kunnat hjälpa mig. Frågan nu är väl isf om vi kan hitta utrymme ekonomiskt för att kunna lösa en fortsatt kontakt. Vi får se.

Lite pga saker vi två har pratat om kan det hända att saker kan ändras här på bloggen. Jag kan komma att lösenordsskydda delar av den. Inte för att skriva hemligheter men för att ha en skyddad outlet att kickstarta någon form av kreativitet. Utan att ha allmänhetens beskådan under tiden. Jag behöver hitta mig och mitt igen. Jag länge bara släppt allt som intresserade mig förr, för att orka med allt jag måste orka idag. Men det är fel, jag borde ha något eget, för att ge mig lust och energi att orka med allt jag måste orka idag. Make sense?

Jag sover ju som bekant dåligt. Har alltid haft skitsvårt att somna, så länge jag kan minnas. Innan Busen och under tiden jag var sjukskriven gjorde det ju inte så mycket, kunde ta igen sömn när som. Nu är det inte lika lätt.

Ialla fall så kände jag i går kväll att jag för en gångs skull kunde somna i helt ok tid. Och gjorde det också. Då satte naturligtvis Busen igång och vägrade liksom somna om på två timmar. Hon tystnade i 10 minuter efter man varit inne och stoppat om henne men sen började hon igen. Så det blev inte mycket sömn i natt heller. Tur man har bästa mannen någonsin. Andreas tog henne ert par timmar när hon trots nattens eskapader fortfarande skulle upp vid 6. Fast han jobbat hela natten. Det är kärlek det.